Hapkido är en koreansk kampsport. Det är en form av självförsvar där man använder låsningar, tryckpunkter, kast, sparkar och slag. Hapkidoutövare tränar på att avvärja tekniker från andra kampsporter. Det finns även traditionella vapen som kort stav, rep, nunchaku och svärd. Hapkido fokuserar på både när- och distansstrid. Genom bra fotarbete och genom att använda kroppen på rätt sätt försöker man besegra starkare motståndare.
Hapkidos historia
Det moderna hapkidos födelse kan spåras till en grupp koreanska nationalister under perioden efter den japanska kolonialtiden i Korea, under ledning av Choi Yong Sul. Hans mest framstående elever var Suh Bok Sub, Ji Han Jae, Kim Moo Hong och Myung Jae Nam. Choi Yong Sul skickades till Japan som liten pojke och återvände till Korea med tekniker som liknar en föregångare till aikido. En kontroversiell berättelse hävdar att Choi adopterades av Takeda Sokaku vid 11 års ålder. Han bodde och tränade tillsammans med mästaren i mer än 30 år i en dojo på berget Shin Shu. Denna berättelse motsägs av personer som säger att Choi bara var en enkel arbetare i Takedas hushåll. Sanningen ligger någonstans mittemellan, som alltid.
Chois första elev var Suh Bok Sub, och han var den förste som öppnade en dojang. År 1948, när Suh Bok Sub fortfarande var i 20-årsåldern, hade han redan tagit svart bälte i judo och tagit examen vid Koreas universitet. Efter att ha sett Choi framgångsrikt försvara sig mot en grupp män frågade han Choi om han också kunde få lära sig denna kampsport. År 1951 öppnade Suh den första riktiga dojang och kallade den Koreanska Yu Kwan Sool Hapki Dojang. Den första symbolen, som designades av Suh och användes för att beteckna denna kampsport, var en inåtriktad pilspets. Under denna period arbetade Choi som livvakt åt Suhs far, som var kongressledamot. Suh hävdar att han och Choi 1959 beslutade att korta ned namnet till hapkido.
Hapkidos principer
På skalan mellan hårda och mjuka kampsporter befinner sig hapkido någonstans i mitten. Det använder de mjuka teknikerna från jiu-jitsu och de hårda teknikerna från taekwondo. Hapkido är en eklektisk kampsport, och olika hapkidostilar använder teknikerna på olika sätt. Vissa grundtekniker används i alla skolor, och alla tekniker måste följa hapkidos tre principer:
- Ingen motståndskraft (Hwa)
- Cirkelprincipen (Won)
- Vatten-/harmoniprincipen (Yu)
Hwa, eller ingen motståndskraft, är konsten att vara avslappnad. Om en motståndare knuffar en hapkidoelev mot bröstet gör eleven inget motstånd, utan kliver bakåt och använder motståndarens framåtriktade momentum för att få honom att falla.
Won, cirkelprincipen, är ett sätt att få momentum och sedan utföra teknikerna på ett naturligt sätt. Om en motståndare attackerar i en rak linje fångar hapkidoutövaren upp attacken och använder sedan, genom ett cirkelformat rörelsemönster, motståndarens kraft mot honom själv.
Yu, vattenprincipen, kan förklaras som vattnets kraft. Hapkido är en mjuk kampsport och är inte helt beroende av styrka. Precis som vatten är det mjukt vid beröring. Precis som vatten är hapkido anpassningsbart.
Tekniker
Hapkido är en omfattande kampstil och strävar efter att vara så mångsidig som möjligt. Därför tränar man medvetet inte enbart på specifika tekniker. Många taktiker för slag, kast och låsningar lärs ut. Vissa stilar fokuserar även på markkamp, främst på att ta sig ur grepp.
Sparkar
Den stora variationen av sparkar i hapkido gör sporten genuint koreansk. Taekwondosparkar liknar många av de sparkar som används i hapkido, även om tonvikten ligger på den cirkulära rörelsen. Till skillnad från de flesta moderna taekwondostilar sparkar man mycket under midjan och använder svepningar. Den vanligaste sparken är en låg hälsspark. En spark utförs främst för att få in mycket kraft i rörelsen, snarare än för att snabbt dra tillbaka benet. Traditionellt sparkade man endast mot underkroppen, men i och med andra kampsporters framväxt började man även sparka mot huvudet. De flesta hapkidostilar har serier med dubbla sparkar som används för att bevara balansen. Ett exempel på en serie med dubbla sparkar:
- frammåtspark -> sidospark
- frammåtspark -> bakåtspark
- frammåtspark -> rundspark
- frammåtriktad hälsspark -> rundspark
- låg sidospark -> hög sidospark Handslag
Precis som i många andra kampsporter använder man i hapkido många slag och handtekniker, men även armbågsslag. En utmärkande teknik inom hapkido är knivhandsslaget, som kan överföra mycket energi. Detta slag används ofta för att försvaga motståndaren och sedan utföra en låsning. Man slår även med fingernaglarna, riktat mot ögonen och halsen. I den konventionella träningen förekommer också grepp och drag i pungen.
Ledlås
Många av hapkidos kontrolltekniker är hämtade från aikijujutsu. De lärs ut på samma sätt som i aikido, men teknikerna är mer strömlinjeformade. I hapkido används låsningar på både stora leder (armbåge, axel, nacke, rygg, knä och höft) och små leder (handled, fingrar, tår och käke). De flesta tekniker bygger på principen att man applicerar kraft på leden så att den rör sig mot sin naturliga riktning. Hapkido är särskilt känt för användningen av handledslåsningar. Dessa tekniker är hämtade från Daito-ryu aikijujutsu, även om det exakta utförandet kan skilja sig. Även armbågslåsningar används ofta.
Kasttekniker
Utöver kast som utförs efter att motståndaren har bringats ur balans genom en låsning finns det även kast som utförs utan att använda en låsning. Vissa av dessa tekniker återfinns inom judo. Många av de tidiga hapkidoutövarna hade en bakgrund inom judo.
Vapen
När en hapkidoelev uppnår olika grader lär han eller hon sig även att hantera olika vapen. Det första vapnet man tränar med är kniven. Ett annat vapen är den korta batongen. Därefter behandlas tekniker och försvar mot lång stav och rep. Många hapkidoorganisationer tränar även med svärd, nunchaku och andra vapen.
