Aikido

Vad är aikidō?

Aikidō är en modern japansk kampkonst som utvecklades kring Morihei Ueshiba under 1900-talet. Namnet förklaras ofta utifrån kanji-tecknen ai, ki och dō, men översättningar av ki och aiki har flera betydelser.

Många aikidō-skolor tränar med partnerövningar där en attack bemöts med förflyttning, timing och kontroll. Kast, låsningar, fasthållningar och ukemi – att falla och rulla säkert – ingår ofta i grunderna. De exakta teknikerna, den filosofiska betoningen, graderingssystemen och träningsformerna varierar mellan organisationer.

1883–1919: Morihei Ueshiba och hans utbildning

Morihei Ueshiba föddes 1883 i Wakayama prefektur i Japan. Han studerade flera olika kampsporter och påverkades framför allt av Daitō-ryū Aiki-jūjutsu, som han studerade under Takeda Sōkaku från och med 1915. Dessutom förknippas han bland annat med Tenjin Shin’yō-ryū, Gotōha Yagyū Shingan-ryū, jūdō och japansk vapenträning.

Från 1919: Ōmoto-kyō och en förändrad syn

Efter att ha lämnat Hokkaidō 1919 kom Ueshiba i kontakt med Onisaburō Deguchi, en andlig ledare inom Ōmoto-kyō-rörelsen. Denna relation påverkade Ueshibas religiösa och filosofiska utveckling. I hans senare synsätt fick harmoni, försoning och att begränsa skador en större plats.

Ōmoto-kyōs inflytande tolkas inte på samma sätt av alla moderna aikidō-skolor. Den historiska relationen förklarar en del av Ueshibas personliga utveckling, men gör inte aikidō till en enhetlig religiös praktik.

1920–1942: aikidōs utveckling

Under slutet av 1920-talet och 1930-talet utvecklade Ueshiba en egen syntes av tidigare kampsportsinfluenser. Under denna period kallades hans konst bland annat Aiki Budō. Daitō-ryūs tekniska inflytande förblev viktigt, medan Ueshibas undervisning och filosofiska förklaringar förändrades under hans liv.

Namnet aikidō användes officiellt 1942 inom en omorganisation av kampsporter som stöddes av den japanska regeringen. Namnbruket och den institutionella utvecklingen var dock delar av en längre process, vilket innebär att 1942 inte utan vidare bör ses som konstens enda grundläggningsår.

1942–1969: senare utveckling och vidareförmedling

Ueshiba drog sig 1942 tillbaka till Iwama, där han fortsatte att träna och undervisa. I hans senare arbete fick filosofiska och andliga teman större betydelse för många elever. Efter hans död 1969 utvecklade elever och efterträdare olika tolkningar och självständiga riktningar.

Från 1951: internationell spridning

Aikidō demonstrerades och undervisades utanför Japan från och med 1951, först bland annat i Frankrike. Under de följande åren spreds det genom japanska lärare och internationella elever till USA, Storbritannien, Italien, Tyskland, Australien och andra länder. Antalet länder där aikidō utövas anges olika beroende på källa.

Efter Ueshibas död växte flera organisationer och stilar fram. Aikikai förblev knutet till Ueshiba-familjens linje, medan bland andra Yoseikan, Yoshinkan, Shōdōkan, Shin Shin Tōitsu och Iwama-relaterade linjer utvecklade egna läroplaner och organisationer.

Från 1960-talet: aikidō i Nederländerna

Enligt nederländska och internationella aikidōkällor introducerades aikidō i Nederländerna i början av 1960-talet. Peter Beljaars var en viktig tidig pionjär och byggde upp en idrottsskola och en aikidōtradition i Tilburg. Nederländska utövare tränade under den första perioden även utomlands, samtidigt som japanska lärare besökte Nederländerna för lektioner och träningsläger.

Den nederländska utvecklingen gick därefter genom olika förbund, stiftelser, dojor och stilorganisationer. Den exakta rollen för varje organisation, anslutningarna och påståendet att Tilburg var den enda nederländska vaggan beskrivs källberoende.

Träning och ukemi

Aikidō-träning är vanligtvis uppbyggd kring partnerövningar. Uke initierar den överenskomna attacken och tar emot tekniken; tori, även kallad nage när ett kast utförs, utför tekniken. Båda rollerna är aktiva och växlar.

Ukemi, att falla och rulla säkert, är en grundläggande färdighet. Intensiteten i ett kast eller en kontroll bör anpassas efter partnerns erfarenhet, kondition och förutsättningar. En bra lektion arbetar med tydliga stoppöverenskommelser, uppsikt och en gradvis progression.

Många skolor tränar med slag, stötar och grepp som överenskomna attacker. Andra delar kan bestå av kast, kontroller, fasthållningar, vapentekniker, fria övningsformer eller träning med flera partner. Fördelningen mellan dessa delar varierar beroende på stil.

Aikidō lägger vanligtvis mindre vikt vid tävlingsresultat än många andra kampsporter, men det gäller inte alla inriktningar. Shōdōkan- eller Tomiki-aikidō använder till exempel en egen form av randori och tävling. Även mental träning, uppmärksamhet, avslappning och självkontroll kan ingå i lektionen, utan att detta utgör en enhetlig religiös praktik.

Stilar och organisationer

Aikidō består av flera stilar och organisationsbundna läroplaner. De mest kända linjerna omfattar bland annat Aikikai, Yoshinkan, Shōdōkan eller Tomiki, Yoseikan, Shin Shin Tōitsu och Iwama-relaterade riktningar. Namnen används inte överallt på samma sätt, och vissa grupper är organisatoriskt eller tekniskt förbundna med flera linjer.

Aikikai är knuten till Aikikai Foundation och Ueshiba-familjens linje. Yoshinkan lägger ofta större vikt vid fasta grundformer, struktur och kraftfullt utförande. Shōdōkan/Tomiki har ett eget förhållningssätt till randori och tävling. Shin Shin Tōitsu betonar i högre grad ki, koordination och relationen mellan sinne och kropp. Iwama-relaterade skolor betonar ofta en stark koppling mellan vapentekniker och tekniker med tomma händer.

Dessa beskrivningar är allmänna orienteringspunkter och inte en fullständig beskrivning av varje dojo. Träningsintensitet, kontaktnivå, filosofi, graderingsregler och vapnens roll varierar inom och mellan organisationer.

Tekniker och utförandeformer

Vanliga termer är irimi, att gå in; tenkan, att vända eller leda om; omote och ura, olika riktningar eller utförandevarianter; tachi-waza, stående tekniker; suwari-waza, tekniker från seiza; samt hanmi handachi, där tori börjar sittande och uke står.

Exempel på välkända tekniker är ikkyo, nikyo, sankyo, yonkyo, gokyo, shihōnage, kotegaeshi, iriminage, tenchinage, koshinage, jūjinage och kaitennage. Terminologi och tekniskt utförande kan variera mellan organisationer.

Aikidō i Nederländerna

Enligt nederländska aikidō-källor introducerades aikidō i Nederländerna i början av 1960-talet. Peter Beljaars räknas som en viktig tidig pionjär. Han byggde upp en träningslokal och en aikidōtradition i Tilburg, vilket gör staden till en viktig tidig etableringsort i den nederländska konstformens historia.

Under den första perioden tränade nederländska pionjärer även i Belgien, Frankrike och Tyskland. Japanska lärare, däribland Hirokazu Kobayashi och Nobuyoshi Tamura enligt de tillhandahållna historiska källorna, besökte Nederländerna för lektioner och träningsläger. Judoutövarnas inflytande och den tidiga relationen till Judo Bond Nederland nämns också i historiska källor.

I Nederländerna finns flera förbund, stiftelser, stilorganisationer och fristående dōjōer. I de tillhandahållna källorna nämns bland annat Aikido Bond Nederland, Aikido Federatie Nederland, Culturele Aikido Bond Nederland, Dutch Aikikai Foundation och Tomiki/Shōdōkan Aikido Nederland. Deras erkännande, medlemskap och inbördes relationer bör kontrolleras aktuellt för varje organisation.

Via dōjōsökningar och organisationernas webbplatser kan man hitta träning för vuxna och ungdomar. Prova-på-lektioner, kostnader, stil, kontaktnivå, regler för hakama och examenskrav varierar mellan olika platser. Fråga dōjōn vilken linje den följer och hur säkerhet och stöd för nybörjare är ordnade.

Aikidō och självförsvar

Aikidō innehåller tekniker för att hantera grepp, slag, stötar och ibland vapenformer. Det betyder inte att alla aikidōskolor främst lär ut självförsvar eller att träningen automatiskt är en förberedelse inför en verklig våldsam situation.

Den som väljer aikidō för självförsvar gör klokt i att fråga hur mycket motstånd, timing, scenarier och realistiska angrepp som förekommer på lektionerna. Att trappa ner en konflikt, hålla avstånd och söka hjälp är fortfarande kloka val när det är möjligt.

Säkerhet och skadeförebyggande

Det finns risk för skador i alla kampsporter. Inom aikidō förekommer bland annat skador på mjukvävnad, leder, fingrar och tår. Ansvarsfull träning kräver en lämplig matta, god ukemi, anpassad hastighet och kraft, kommunikation mellan träningspartner och en instruktör som ingriper när det behövs.

Hazing, att medvetet tvinga igenom tekniker och vårdslösa kast hör inte hemma i säker träning. En teknik måste omedelbart kunna avbrytas när en träningspartner klappar av, signalerar smärta eller tappar kontrollen.

Vad kan du förvänta dig av en lektion?

En lektion börjar ofta med hälsning, uppvärmning och övningar för hållning, fotarbete eller ukemi. Därefter övar par på en överenskommen attack och teknik, där rollerna växlas. Lektionen kan avslutas med repetition, fria övningar eller meditativ avslappning, beroende på dojon.

Aikidō passar olika åldrar och nivåer, men belastningen och kontaktformen måste anpassas efter deltagaren. Fråga i förväg om provlektioner, klädsel, skador, kontaktnivå, examensregler och hur nybörjare får vägledning.

Källkritisk sammanfattning

Aikidō är inte ett enhetligt system över hela världen. Historien, förklaringarna av kanji, de filosofiska tolkningarna, träningsmålen och organisationsanspråken bygger på olika typer av källor. Ueshibas egen syn, en organisations tradition och den aktuella praktiken i en nederländsk dojo måste därför skiljas åt.

I detta inlägg formuleras historiska påståenden om Ueshiba, de nederländska pionjärerna och den internationella spridningen försiktigt. Det hävdas inte att aikidō utövas på samma sätt överallt, att varje skola är fri från tävling eller att konsten automatiskt är effektiv för alla former av självförsvar.