Aikido

1883–1919: Morihei Ueshiba och hans utbildning

Morihei Ueshiba föddes 1883 i Wakayama prefektur i Japan. Han studerade flera olika kampsporter och påverkades framför allt av Daitō-ryū Aiki-jūjutsu, som han studerade under Takeda Sōkaku från och med 1915. Dessutom förknippas han bland annat med Tenjin Shin’yō-ryū, Gotōha Yagyū Shingan-ryū, jūdō och japansk vapenträning.

Från 1919: Ōmoto-kyō och en förändrad syn

Efter att ha lämnat Hokkaidō 1919 kom Ueshiba i kontakt med Onisaburō Deguchi, en andlig ledare inom Ōmoto-kyō-rörelsen. Denna relation påverkade Ueshibas religiösa och filosofiska utveckling. I hans senare synsätt fick harmoni, försoning och att begränsa skador en större plats.

Ōmoto-kyōs inflytande tolkas inte på samma sätt av alla moderna aikidō-skolor. Den historiska relationen förklarar en del av Ueshibas personliga utveckling, men gör inte aikidō till en enhetlig religiös praktik.

1920–1942: aikidōs utveckling

Under slutet av 1920-talet och 1930-talet utvecklade Ueshiba en egen syntes av tidigare kampsportsinfluenser. Under denna period kallades hans konst bland annat Aiki Budō. Daitō-ryūs tekniska inflytande förblev viktigt, medan Ueshibas undervisning och filosofiska förklaringar förändrades under hans liv.

Namnet aikidō användes officiellt 1942 inom en omorganisation av kampsporter som stöddes av den japanska regeringen. Namnbruket och den institutionella utvecklingen var dock delar av en längre process, vilket innebär att 1942 inte utan vidare bör ses som konstens enda grundläggningsår.

1942–1969: senare utveckling och vidareförmedling

Ueshiba drog sig 1942 tillbaka till Iwama, där han fortsatte att träna och undervisa. I hans senare arbete fick filosofiska och andliga teman större betydelse för många elever. Efter hans död 1969 utvecklade elever och efterträdare olika tolkningar och självständiga riktningar.

Från 1951: internationell spridning

Aikidō demonstrerades och undervisades utanför Japan från och med 1951, först bland annat i Frankrike. Under de följande åren spreds det genom japanska lärare och internationella elever till USA, Storbritannien, Italien, Tyskland, Australien och andra länder. Antalet länder där aikidō utövas anges olika beroende på källa.

Efter Ueshibas död växte flera organisationer och stilar fram. Aikikai förblev knutet till Ueshiba-familjens linje, medan bland andra Yoseikan, Yoshinkan, Shōdōkan, Shin Shin Tōitsu och Iwama-relaterade linjer utvecklade egna läroplaner och organisationer.

Från 1960-talet: aikidō i Nederländerna

Enligt nederländska och internationella aikidōkällor introducerades aikidō i Nederländerna i början av 1960-talet. Peter Beljaars var en viktig tidig pionjär och byggde upp en idrottsskola och en aikidōtradition i Tilburg. Nederländska utövare tränade under den första perioden även utomlands, samtidigt som japanska lärare besökte Nederländerna för lektioner och träningsläger.

Den nederländska utvecklingen gick därefter genom olika förbund, stiftelser, dojor och stilorganisationer. Den exakta rollen för varje organisation, anslutningarna och påståendet att Tilburg var den enda nederländska vaggan beskrivs källberoende.

Aikidō och självförsvar

Aikidō innehåller tekniker för att hantera grepp, slag, stötar och ibland vapenformer. Det betyder inte att alla aikidōskolor främst lär ut självförsvar eller att träningen automatiskt är en förberedelse inför en verklig våldsam situation.

Den som väljer aikidō för självförsvar gör klokt i att fråga hur mycket motstånd, timing, scenarier och realistiska angrepp som förekommer på lektionerna. Att trappa ner en konflikt, hålla avstånd och söka hjälp är fortfarande kloka val när det är möjligt.

Säkerhet och skadeförebyggande

Det finns risk för skador i alla kampsporter. Inom aikidō förekommer bland annat skador på mjukvävnad, leder, fingrar och tår. Ansvarsfull träning kräver en lämplig matta, god ukemi, anpassad hastighet och kraft, kommunikation mellan träningspartner och en instruktör som ingriper när det behövs.

Hazing, att medvetet tvinga igenom tekniker och vårdslösa kast hör inte hemma i säker träning. En teknik måste omedelbart kunna avbrytas när en träningspartner klappar av, signalerar smärta eller tappar kontrollen.

Vad kan du förvänta dig av en lektion?

En lektion börjar ofta med hälsning, uppvärmning och övningar för hållning, fotarbete eller ukemi. Därefter övar par på en överenskommen attack och teknik, där rollerna växlas. Lektionen kan avslutas med repetition, fria övningar eller meditativ avslappning, beroende på dojon.

Aikidō passar olika åldrar och nivåer, men belastningen och kontaktformen måste anpassas efter deltagaren. Fråga i förväg om provlektioner, klädsel, skador, kontaktnivå, examensregler och hur nybörjare får vägledning.

Källkritisk sammanfattning

Aikidō är inte ett enhetligt system över hela världen. Historien, förklaringarna av kanji, de filosofiska tolkningarna, träningsmålen och organisationsanspråken bygger på olika typer av källor. Ueshibas egen syn, en organisations tradition och den aktuella praktiken i en nederländsk dojo måste därför skiljas åt.

I detta inlägg formuleras historiska påståenden om Ueshiba, de nederländska pionjärerna och den internationella spridningen försiktigt. Det hävdas inte att aikidō utövas på samma sätt överallt, att varje skola är fri från tävling eller att konsten automatiskt är effektiv för alla former av självförsvar.