Sumo

Sumo

Stats

Grundat
712
Organisation
Japans sumoförbund

Sumo är Japans nationalsport och en av världens äldsta kampsporter – en rituell kamptradition med rötter som sträcker sig mer än 1 500 år tillbaka. Två rikishi (brottare) möter varandra i en cirkelformad ring (dohyo) med ett mål: att tvinga ut motståndaren ur ringen eller få någon del av dennes kropp, förutom fotsulorna, att vidröra marken. Sumo är enkelt i teorin men oerhört djupt i praktiken och är samtidigt en sport, en shintō-ritual, en kulturinstitution och ett fönster in i Japans själ.

Historik

Forntida shinto-rötter

Sumons ursprung är oupplösligt förbundet med shinto – Japans inhemska andliga tradition. De äldsta skriftliga hänvisningarna finns i Kojiki (712 e.Kr.) och Nihon Shoki (720 e.Kr.), där en mytologisk brottningsmatch mellan gudar beskrivs. Tidig sumo utövades som en ritual för att be om goda skördar och gudomlig gunst – en helig handling, inte bara en sport. Dohyon (ringen) är fortfarande en helig plats, som invigs före varje turnering genom en shinto-ceremoni.

Sumo vid det kejserliga hovet (Sumai no Sechie) formaliserades under Naraperioden (710–794 e.Kr.) som en årlig ritual inför kejsaren. Krigare från hela Japan tävlade, och de starkaste införlivades i det kejserliga gardet. Ur denna aristokratiska tradition utvecklades sumo gradvis till ett offentligt skådespel under Edoperioden (1603–1868), då professionella sumostall (heya) bildades och det årliga schemat med sex turneringar tog form.

Det professionella systemet

Professionell sumo organiseras genom ett strikt hierarkiskt divisionssystem. Brottarna bor och tränar i stall (heya) under en stallmästare (oyakata) och följer fasta dagliga rutiner och traditionella seder. De sex divisionerna, från lägst till högst, är: Jonokuchi, Jonidan, Sandanme, Makushita, Juryo och Makuuchi. Endast den högsta divisionen, Makuuchi, sänds nationellt och internationellt.

Inom Makuuchi stiger graderna från Maegashira, Komusubi, Sekiwake och Ozeki till slutligen Yokozuna – stormästaren. Graden Yokozuna är unik inom idrotten: när den väl har uppnåtts kan den inte tas ifrån brottaren, men en Yokozuna förväntas gå i pension om prestationen inte längre motsvarar gradens värdighet. Det har bara funnits 73 Yokozuna i sportens hela historia.

Mongoliets dominans och Hakuho

Från början av 2000-talet förändrade mongoliska brottare den professionella sumon. Asashoryu, Hakuho, Harumafuji, Kakuryu och andra tillförde en atletism och tävlingsintensitet som omformade sporten. Hakuho står särskilt ut som den störste sumobrottaren genom tiderna – 45 turneringssegrar, rekord som kanske aldrig kommer att slås och en dominans som varade i nästan 20 år. Hans karriär är det avgörande kapitlet i sumons moderna historia.

Träning

Livet och träningen i sumo

Professionell sumoträning skiljer sig från alla andra kampsporter. Brottarna vaknar klockan 4–5 på morgonen för morgonträningen (keiko), som börjar direkt utan frukost – att träna på tom mage är traditionellt. Keiko består av shiko (stamp med benen för att bygga höftstyrka), teppo (slag mot en träpåle för att utveckla kraft i knuffarna), butsukari-geiko (övning i att rusa in i motståndaren) och riktiga matcher som kallas moshi-ai.

Efter träningen äter brottarna chankonabe – en proteinrik gryta i form av en hot pot som är sumons traditionella måltid – och sover för att gå upp i vikt. Kombinationen av extrem träning och strategisk viktökning skapar sumobrottarens karakteristiska fysik: massiv och kraftfull, men samtidigt atletisk och kapabel till explosiva rörelser.

De 82 erkända winning-teknikerna (kimarite) sträcker sig från enkla knuffar ut ur ringen (oshidashi) och kast (uwatenage) till sällsynta tekniker som ipponzeoi (enarmad axelkastning), som bara har setts ett fåtal gånger per generation. Att bemästra den grundläggande arsenalen av knuffar, dragningar och kast, samtidigt som man på bråkdelar av en sekund läser av motståndarens reaktioner, är ett livslångt arbete.