Lethwei, även känt som burmesisk boxning, är en fullkontaktskampsport från Myanmar. I sporten används slag, sparkar, knän, armbågar och skallningar, vilket gör att Lethwei är känt som ”de nio lemmarnas konst”. Traditionella matcher genomförs med minimalt handskydd och har ett eget regelverk kring knockouter, oavgjorda matcher och återhämtningspauser.
Lethwei, även skrivet Let Whay och ofta översatt som burmesisk boxning, är en fullkontaktkampsport från Myanmar. I sporten används knytnävar, armbågar, knän och fötter, men även skallningar är tillåtna. Därför kallas Lethwei för ”de nio lemmarnas konst”: två knytnävar, två armbågar, två knän, två fötter och huvudet.
Traditionella Lethwei-matcher genomförs med händerna lindade med tejp och gasväv, utan boxningshandskar. Det klassiska regelverket har ingen poängbedömning: om båda kämparna fortfarande står upp efter matchen kan resultatet bli oavgjort. Moderna turneringar och organisationer använder ibland domare och ett anpassat poängsystem.
Lethwei är inte bara muay thai utan handskar. Sporterna delar många slag- och clinchtekniker, men skallningen, det traditionella knockoutformatet och den kulturella bakgrunden ger Lethwei en egen identitet.
Lethwei är en del av thaing, ett samlingsnamn för traditionella kampsporter från Myanmar som även omfattar bando, banshay, naban och Shan-system. Forskare kopplar de äldsta formerna av thaing till Pagan- eller Baganriket, från omkring 1100-talet. Avbildningar på tempel och pagoder ses ibland som tecken på en betydligt äldre tradition av kamp och brottning.
Historiskt ägde matcher rum under festivaler, religiösa högtider och vid hov. Deltagarna slogs i sandgropar, med händerna lindade med hampa eller gasväv. Det fanns inga fasta ronder eller poäng, som i många moderna sporter: matchen fortsatte tills en fighter blev utslagen eller inte kunde fortsätta. Vinnare kunde få hjältestatus i sitt samhälle.
Lethwei förknippas särskilt med Karenfolket och delstaten Kayin, men sporten utövas i olika delar av Myanmar. Under den brittiska kolonialperioden undertrycktes traditionen. Senare organiserades den på nytt, bland annat genom Kyar Ba Nyeins insatser.
Modernisering och internationell tillväxt
Kyar Ba Nyein, som deltog i boxning under de olympiska spelen 1952, hjälpte till att utveckla moderna regler och träningsformer för Lethwei. Han reste genom Myanmar och tog med sig fighters från bland annat Mon- och Karenregionerna till större städer som Mandalay och Yangon.
Myanmar Traditional Lethwei Federation införde 1996 ett turneringsreglemente för Golden Belt Championship. Under de följande åren kom internationella matcher och promotioner igång. World Lethwei Championship gjorde evenemang internationellt synliga, och den kanadensiske fightern Dave Leduc blev den första icke-burmesiska vinnaren av Lethwei Golden Belt.
Lethwei fick 2019 ökad internationell synlighet genom en direktsändning av WLC på UFC Fight Pass. Sporten är dock fortfarande starkt förknippad med Myanmar, och regler, säkerhetskrav och juridisk status varierar mellan länder och promotioner.
Traditionella och moderna regler
De traditionella reglerna kallas ofta yoe yar-regler, efter Myanma yoe yar Letway, det vill säga traditionell burmesisk boxning. Denna form är känd för att poäng saknas och för betoningen på en avgörande knockout eller teknisk knockout. Om ingen av de båda kombattanterna slås ut slutar matchen vanligtvis oavgjort.
År 1996 infördes domare i turneringar. Därför kan en match som går hela distansen ändå få en vinnare. Domarna kan bland annat bedöma aggressivitet, utdelad skada, effektiva träffar och effekten av attacker. De exakta reglerna och gränserna för knockdowns beror på organisationen.
En traditionell match kan tillåta en särskild återhämtningspaus på två minuter efter att en knockout eller skada har inträffat. Varje kombattant kan vanligtvis använda denna möjlighet en gång, och pausen räknas in i reglerna. Turneringsregler kan däremot utesluta denna paus.
Golden Belt
Det traditionella Lethwei Golden Belt räknas som en av de mest prestigefyllda utmärkelserna inom sporten. Man skiljer mellan Golden Belt som titel för en viktklass och en årlig turnering som kan använda ett poängsystem. Openweight-mästaren betraktas ofta som Myanmars starkaste kombattant, men det är en hederstitel inom sporten och ingen universell ranking.
Tekniker och terminologi
De viktigaste teknikgrupperna är skallningar, slag, armbågar, sparkar, knän och fotstötar. I internationella förklaringar används ibland burmesiska termer och olika fonetiska stavningar för dessa. Stavningarna utgör inte en universell standard för uttal.
Skallningar, gowl tite - bland annat framåtgående, uppåtgående, sidgående, clinch- och flygande skallningar.
Slag, let thee - jab, cross, krok, uppercut, overhand, backfist och spinning backfist.
Armbågsstötar, tel daung - horisontella, uppåtgående, nedåtgående, flygande och roterande.
Sparkar, kan - roundhouse, low kicks, sidosparkar, hook kicks, yxsparkar och roterande sparkar.
Fotstötar - push kicks för att kontrollera avståndet, stoppa attacker eller störa balansen.
Många av dessa rörelser förekommer även i andra asiatiska kampsporter. Skillnaden ligger inte i en enskild teknik, utan i kombinationen av regler, taktik, träningsmetod och kulturell kontext.
Tävlingsregler
En match kan beroende på arrangör pågå i tre, fyra eller fem ronder. Ett vanligt format består av ronder på tre minuter med två minuters vila. Titelmatcher planeras ofta över fem ronder. De officiella reglerna från det arrangerande förbundet eller arrangören gäller alltid.
Traditionellt format
Tillåtna tekniker är slag, armbågar, knän, sparkar, skallningar, clinch, svep och nedtagningar, i den mån det specifika regelverket tillåter det. I ett traditionellt bare-knuckle-format bär fighters inte boxningshandskar, utan använder tejp och gasbinda. Ett tandskydd och en kopp är fortfarande viktiga skydd.
En knockout inträffar när en fighter inte kan resa sig inom den föreskrivna räkningen eller inte kan försvara sig. En teknisk knockout kan följa efter att en fighter ger upp, vid en allvarlig skada eller efter ett medicinskt beslut. Domaren kan stoppa matchen när en fighter träffas hårt eller uppenbart inte längre kan fortsätta på ett ansvarsfullt sätt.
Turneringsregler
I Golden Belts turneringsreglemente lades domare till och den särskilda återhämtningspausen togs bort. Om ingen knockout sker kan domarna utse en vinnare baserat bland annat på aggression, skada och effektiva träffar. Det finns också gränser för knockdowns per rond och per match. Dessa regler gäller inte automatiskt för varje traditionell match.
Viktklasser
Lethwei-organisationer använder inte alla samma viktklasser. Ett exempel på en vanlig indelning sträcker sig från light flyweight till cruiserweight, med övre viktgränser på ungefär 48 till 83 kilogram. De tillgängliga kategorierna kan dessutom skilja sig åt för män och kvinnor.
Light flyweight - upp till cirka 48 kg, i den angivna indelningen för kvinnor.
Flyweight till featherweight - cirka 51 till 57 kg.
Lightweight och light welterweight - cirka 60 till 63,5 kg.
Welterweight till middleweight - cirka 67 till 75 kg.
Super middleweight och cruiserweight - cirka 79 till 83 kg.
Kontrollera den officiella invägningen och den arrangerande organisationens viktklass inför varje match. En viktgräns är inte en universell Lethwei-standard.
Kända utövare av Lethwei
Bland de namn som nämns i Lethweis historia och moderna utveckling finns Kyar Ba Nyein, Pyi Taw Pyan, Bala Sein, Phyu Gyi, Kyaung Thar, Moe Kyoe, Tway Ma Shaung, Tun Tun Min, Too Too, Saw Nga Man, Lone Chaw, Shwe Sai, Soe Lin Oo, Cyrus Washington och Wan Chai.
Dave Leduc blev internationellt känd som en icke-burmesisk mästare och bidrog till att uppmärksamma sporten utanför Myanmar. Hans titelhistorik och betydelsen av ett mästerskap beror på den aktuella organisationen och regelverket som används.
Tradition och identitet
Lethwei är mer än en lista över tillåtna tekniker. Sporten är förknippad med Myanmar, lokala festivaler, Karenfolket och thaings historia. Stilen kan utövas internationellt, men dess spridning bör inte ses som fristående från de människor och samhällen som har burit traditionen.
03. / Utveckling
Utveckling
De nio vapnen
Lethwei använder hela den stående kroppen som vapen. Förutom slag, sparkar, knän och armbågar är även skallningar tillåtna. Även clinch, svep, kast och nedtagningar kan förekomma enligt tävlingsreglerna. Den exakta tillämpningen, tillåtna träffytorna och domarnas tolkning varierar mellan olika organisationer.
Internationell utveckling
De första större internationella evenemangen med utländska fighters ägde rum i Yangon 2001 och 2004. År 2004 blev japanen Akitoshi Tamura den första utländska fightern att besegra en myanmarisk Lethwei-fighter i en officiell match. Senare väckte bland annat rivaliteten mellan Cyrus Washington och Tun Tun Min samt Dave Leducs titelmatcher internationell uppmärksamhet.
Organisationer som World Lethwei Championship och International Lethwei Federation Japan bidrog till att göra sporten känd utanför Myanmar. Samtidigt är internationell sanktionering fortfarande svår på grund av kombinationen av bare-knuckle-matcher, skallningar, stränga knockoutregler och skillnader i nationell lagstiftning.
Lethwei i populärkulturen
Sporten förekommer i dokumentärserien Born Warriors och i Netflix-serien FightWorld. Även poddar, internationella matchreferat och manga, däribland Kengan Ashura, har gjort Lethwei känt för en större publik. Fiktion kan dramatisera sporten, så en film- eller seriefigur är ingen tillförlitlig förklaring av de verkliga reglerna.
Lethwei i Nederländerna
Lethwei har mycket begränsad synlighet som en självständig tävlingsidrott i Nederländerna. Det finns många nederländska kickboxnings- och muay thai-skolor, men det innebär inte automatiskt att de erbjuder traditionella Lethwei-regler, träning i huvudstötar eller matcher med bara händer.
Den som vill träna den fysiska grunden väljer i Nederländerna oftare en bra muay thai-, Muay Boran-, boxnings- eller MMA-skola. Där kan slag, sparkar, knän, armbågar, clincharbete och kondition utvecklas inom den aktuella idrottens regler och med dess skydd. Huvudstötar och matcher med bara händer ingår inte självklart i nederländsk träning.
Nederländska fighters som vill tävla enligt Lethwei-regler måste vända sig till en lämplig utländsk organisation och ett juridiskt och medicinskt ansvarsfullt evenemang. Kontrollera aktuella regler, försäkring, läkarundersökning, matchmaking, handlindor och tävlingsregler före avresan. Att en utländsk Lethwei-promotor finns innebär inte att sporten automatiskt är laglig eller regelbundet organiseras i själva Nederländerna.
Välj en skola
Fråga gymmet exakt vilka moment som tränas och enligt vilket regelverk. Sök en tränare som tar hjärnskador, återhämtning och skydd på allvar. En skola som främst säljer in ”hårdhet” men saknar tydliga medicinska riktlinjer och säkerhetsrutiner är ingen bra förberedelse för någon fullkontaktsidrott.
04. / Träning
Träning
Träna i Lethwei
Lethwei-träning har beröringspunkter med muay thai och boxning: löpning, hopprep, skuggboxning, pads, säckträning, clinch, fotarbete, kondition och kontrollerad sparring. Huvudstöten förändrar avståndet och hållningen i clinchen, men hör hemma i träningen endast under sakkunnig handledning och med tydliga säkerhetsregler.
En säker uppbyggnad börjar med teknik och kontroll. På moderna gym används boxningshandskar, skenbenskydd och annan skyddsutrustning under de flesta träningspassen. Bare-knuckle-träning, huvudstötsdrillar och hård konditionsträning är inte för nybörjare och får inte användas för att uppmuntra vårdslöst mottagande av slag.
Lethweis traditionella rykte kretsar kring mod, att sätta press och att fortsätta under svåra förhållanden. Det betyder inte att bra träning accepterar smärta eller hjärnskakning som bevis på karaktär. Medicinsk vägledning, återhämtning, skydd och rättvis matchning är avgörande i en sport med denna kontaktnivå.
Utrustningen beror på skillnaden mellan träning, sparren och en officiell match. Traditionella matcher använder tejp och gasbinda runt händerna, medan moderna träningspass vanligtvis genomförs med boxningshandskar och kompletterande skydd.
Handlindor - bomull för träning; traditionellt tejp och gasbinda vid bare-knuckle-format.
Handskar - boxningshandskar för pads, säckträning och sparren när klubben föreskriver det.
Skenbenskydd - för sparkträning och kontrollerad sparren.
Huvudskydd - viktigt vid teknisk sparren, med extra uppmärksamhet på riskerna med kontakt mot huvudet.
Tandskydd och kopp - grundläggande skydd för kontaktträning och matcher.
Shorts - lätta kampsportsshorts som gör det möjligt att utföra clinch, knän och sparkar fritt.
Enligt traditionella tävlingsregler bär fighters vanligtvis endast shorts, ingen tröja eller skor, utöver det föreskrivna skyddet. Handlindorna kontrolleras av funktionärer före matchen. Utrustningen för ett evenemang ska alltid vara vägledande.
Myanmar
