Hapkido

Hapkido är en koreansk kampsport som kombinerar följsamma ledlåsningar, kast och omdirigeringstekniker hämtade från japanska aiki-konster med kraftfulla sparkar och slag med rötter i koreanska kamptraditioner. Hapkido grundades av Choi Yong-sool efter hans återkomst från Japan efter andra världskriget. Namnet betyder ”vägen till samordnad kraft” och speglar dess grundprincip att använda cirkulära rörelser och ki (inre energi) för att kontrollera och omdirigera en motståndares kraft. Det är ett av Koreas mest omfattande självförsvarssystem och lärs ut till koreansk militär och polis, samtidigt som det utövas av civila över hela världen.

Ursprung – Daito-ryu möter koreansk kampsport

Choi Yong-sool tillbringade cirka 30 år i Japan – från barndomen till slutet av andra världskriget – där han tränade Daito-ryu Aiki-jujutsu under Sokaku Takeda. Daito-ryu är samma grundläggande kampsport som Morihei Ueshiba hämtade inspiration från för att skapa aikido, vilket gör hapkido och aikido till kampsportsmässiga kusiner med en gemensam anfader. När Choi återvände till Korea 1945 började han undervisa i sin kampsport i Daegu, där han till en början kallade den Yawara eller Daedon.

Koreanska elever – framför allt Ji Han-jae, som senare skulle vidareutveckla och popularisera hapkido avsevärt – utökade systemet genom att integrera traditionella koreanska sparktekniker och tillförde de kraftfulla höga sparkar som skiljer hapkido från dess japanska släktingar. Ji Han-jae tillskrivs att ha lagt till det slag- och sparkregister som gör hapkido till ett komplett stående kampsystem snarare än en renodlad grapplingkonst.

Hapkido jämfört med aikido – viktiga skillnader

Även om hapkido och aikido har samma Daito-ryu-rötter utvecklades de i mycket olika riktningar. Aikido betonar följsam harmoni, cirkulär omdirigering och undviker i allmänhet direkta slag. Hapkido är mer direkt inriktat på strid – det omfattar kraftfulla sparkar, inklusive höga sparkar och hoppande sparkar, slag samt armbågs- och knäattacker, tillsammans med ett arsenal av ledlås och kast. Hapkido lägger också större vikt vid såväl linjära som cirkulära tekniker och har en tydligare inriktning på självförsvar.

Hapkido utövas av den koreanska militärens specialförbandskommando och har antagits av polisstyrkor i Sydkorea och internationellt som ett praktiskt system för närstrid. Detta operativa arv präglar dess mer aggressiva och stridseffektiva karaktär.

Träning i Hapkido

Hapkidoträning omfattar tre huvudområden: sparktekniker (inklusive cirkulära, linjära och hoppande sparkar på alla höjder), ledmanipulation (handledslås, armlås, axellås och fingerlås som utförs stående och från markpositioner) samt kast- och nedtagningstekniker (hämtade från Daito-ryu och kompletterade med koreanska brottningstraditioner).

Hapkidons tre kärnprinciper – Hwa (harmoni/icke-motstånd), Won (cirkulär rörelse) och Yu (rinnande vatten) – vägleder all teknisk tillämpning. Utövarna lär sig att ge efter för kraft i stället för att möta den direkt, avleda den genom cirkulära rörelser och flyta mellan tekniker utan att stanna.

Bältessystemet går från vitt via gult, grönt, blått och rött till svart (med dan-grader). Framsteg kräver att man visar teknisk skicklighet inom hela läroplanen på varje gradnivå.

Guide till Hapkido-utrustning

Hapkidodräkt (dobok): Liknar en taekwondo- eller karatedräkt – jacka och byxor i lätt bomull, vanligtvis vita. Bältets färg anger graden.

Tandskydd och suspensoar: Viktiga för sparringpass med fullkontaktssparkar och slag.

Sparringutrustning: För kontaktträning – handskar, benskydd, fotskydd och huvudskydd. Hapkidosparring kan vara fullkontakt beroende på klubb och nivå.

Traditionella vapen: Käpp (jang bong), kort stav (dan bong) och kniv (kal) är standardvapen inom hapkido och används både för angrepp och försvar.