Pencak Silat

Etymologi och regional benämning

Silat är ett samlingsnamn för inhemska kampsporter i Nusantara och andra sydostasiatiska områden med historiska malajiska befolkningar. Ordet förknippas ofta med minangkabauordet silek. Pencak har samband med det sundanesiska penca från Västjava.

Pencak silat valdes 1948 som en enande indonesisk term. Pencak syftade främst på utövning i Väst-, Central- och Östjava, medan silat var vanligt på Sumatra, Malackahalvön och Borneo. En klassisk minangkabauförklaring är att pencak är den synliga tränings- och uttryckssidan, medan silat är den tillämpade kamp- och självförsvarssidan.

Andra regionala termer är silek, penca, mancak, manca, ameng, ulin, maen po, main pukulan och pukulan. Nederländska koloniala stavningar var bland annat pentjak, pentjah, mentjak, mentjah och poekoelan. Förklaringar som utgår från sanskrits pancha eller kinesiska termer för att parera och slå förblir spekulativa.

Historisk utveckling

Arkeologiska och visuella källor visar att övärlden tidigt hade en rik vapenkultur. Avbildningar vid bland annat Borobudur, Prambanan och Penataran visar svärd, sköldar, stavar, bågar och dolkliknande vapen. Berättelsen om Aji Saka och andra historier är viktiga kulturella traditioner, men utgör inget direkt bevis för en exakt början på pencak silat.

De tidigaste strukturerade minangkabautraditionerna dateras i de angivna källorna till 500-talet. I kungadömena och handelsområdena på Sumatra och Java utvecklades kampsporterna vidare. Indiska, kinesiska, islamiska och lokala influenser förenades i en övärld som genom sjöhandel ständigt var förbunden med andra regioner.

Under kolonialperioden användes lokala vapen och gerillataktiker i motståndet mot europeisk makt. Efter Indonesiens självständighet fick pencak silat en roll i skapandet av en nationell identitet. IPSI grundades 1948 som ett nationellt paraplyförbund, och PERSILAT följde 1980 som ett internationellt förbund.

Modern sport och internationella tävlingar

Pencak Silat har ingått i Southeast Asian Games sedan 1987 och debuterade vid Asian Games 2018. Den viktigaste internationella tävlingen är PERSILAT:s Pencak Silat World Championship, som vanligtvis arrangeras vartannat eller vart tredje år.

De viktigaste tävlingskategorierna är Tanding, Tunggal, Ganda, Regu och Solo Creative. Tanding är tävlingsformen med två deltagare. Tunggal är en individuell form, Ganda ett framförande för två personer, Regu en lagform och Solo Creative en individuell kreativ presentation.

Världsmästerskapen började i Jakarta 1982. Senare upplagor hölls bland annat i Wien, Kuala Lumpur, Singapore, Haag, Jakarta, Hat Yai, Penang, Pahang, Chiang Rai, Phuket, Denpasar och Malacka. Haag var värdstad 1990. Det exakta antalet deltagare och grenar varierar mellan upplagorna.

Utbildning och moderna system

I Indonesien erbjuds och utövas Pencak Silat på många håll som en fritidsaktivitet i skolan och under nationella och internationella idrottsevenemang. Moderna system kan kombinera traditionell träning med tävlingsregler. Tarung Derajat är däremot ett indonesiskt hybridsystem som utvecklades av Haji Achmad Dradjat på 1960-talet och omfattar boxning, sparkar, grappling och sveeps.

Regionala stilar på Sulawesi och Moluckerna

Bugis- och Makassartraditioner från Sulawesi är förbundna med maritima samhällen, lokala animistiska föreställningar och badiks särskilda roll. Silat Ugi använder enligt beskrivningarna främst hand- och armarbete samt begränsat linjärt benarbete. Silat Makassar omfattar bland annat Karena Macang och den slutna Tapu Silat. Dessa namn och berättelser beskrivs utifrån källorna, inte som allmänna egenskaper hos hela befolkningsgrupper.

Aceh ligger på Sumatras nordvästra kust och präglas av inflytande från indiska, islamiska, Silat Melayu- och Minangkabautraditioner. Rencong och kris är utmärkande vapen i historiska beskrivningar. Bataktraditioner kallas, beroende på samfund, mossak, moncak, ndikar eller dihar. På Moluckerna förekommer bland annat cabang, pisau, galah och pedang i regionala kampsportssammanhang.

Bajaufolket på Sulawesi är ett sjöfarande samhälle. Deras Kendari-stil beskrivs med korsade ställningar och snabba vridrörelser, anpassade för trånga utrymmen som båtar. Fiskarspjutet har en viktig plats i traditionen, vid sidan av vapen som förvärvades genom regionala kontakter.

Rituella och regionala former

Kabasaran är en minahasisk krigsdans från norra Sulawesi med röda kläder, nio jurus och symboliska svärd eller spjut. Cakalele är en moluckisk krigsdans med skenkamp, spjut, lång kniv, salawakusköld och ackompanjemang av tifa, gong och sulin. Dessa former är ett viktigt kulturarv, men inte moderna tävlingsidrotter.

Rituell kamp och lokala stridspraktiker

Caci från Flores är en festival- och duelltradition med piska eller stav och en sköld. Pasola från västra Sumba är en ryttartradition med trubbiga spjut som är förknippad med skörd, förfäder och regnperiodens slut. Sisemba hos torajafolket är en massbaserad sparktradition som utförs under risskörden. Byäldste upprätthåller ordningen.

Payuq är en dayakisk brottningsform från östra Kalimantan, främst förknippad med kenyahfolket. Den närbesläktade Kutai-formen kallas bebintih. Mekare-kare, eller perang pandan, är en balinesisk rituell kamp med pandanusklubbor och en sköld i Tenganan. Debus från Banten och västra Java är en andlig uppvisning kring påstådd osårbarhet.

Historiska duellformer som sitobo lalang lipa eller sigajang laleng lipa från buginesiska sammanhang visas numera endast i kulturella rekonstruktioner. Traditionerna kring ära, adat, siri och pesse är viktiga för sammanhanget, men dödliga dueller och farlig vapenanvändning är inte en nutida idrottspraktik.

Nederländska skolor och idrottskultur

Nederländska skolor kombinerar traditionell linje, tävlingsidrott och kulturell bildning på olika sätt. Setia Hati, Merpati Putih, Panglipur Ratu Siliwangi och Ciung Wanara illustrerar denna variation, men representerar inte alla nederländska stilar.

Tanding använder aktuella tävlingsregler och skyddsutrustning. Seni handlar om teknik, presentation, rytm och form, med Tunggal, Ganda, Regu och Solo Creative som välkända kategorier. Självförsvar och andningskraft är beroende av skola och får inte framställas som en enhetlig nederländsk metod.

Träna säkert

Den som vill lära sig Pencak Silat bör välja en klubb med erfarna instruktörer, tydliga säkerhetsregler och aktuell information om tävlings- eller träningsutrustning. Vapen ersätts i en idrottskontext helst med säkra träningsvarianter. Historiska traditioner med knivar, stavar, piskor och spjut är inte instruktioner för användning utanför dojon.

Pencak Silat i film och populärkultur

I Indonesien finns en silatgenre med historiska berättelser om krigare, med rötter i muntliga och teatrala traditioner, hikayat, romaner, serier, tv och film. Saur Sepuh, Tutur Tinular och Misteri Gunung Merapi är välkända exempel. Moderna laga-produktioner utmärker sig genom sin nutida miljö.

Merantau (2009) riktade internationell uppmärksamhet mot indonesisk actionfilm och Pencak Silat. The Raid: Redemption (2011) blev en viktig internationell katalysator, följd av The Raid 2: Berandal. Filmerna har haft stort inflytande på koreografin, men visar filmiskt våld och inte normal sportträning.

Pencak Silat och indonesiska kämpar medverkade också i John Wick: Chapter 3 - Parabellum, Star Wars: The Force Awakens, Mile 22 och Beyond Skyline. Iko Uwais, Yayan Ruhian och Cecep Arif Rahman bidrog med sin expertis till dessa produktioner. Vissa scener kombinerar Pencak Silat med Kali, Kuntao, stuntarbete och andra närkamps traditioner.

Karambiten, snabb närkamp och användningen av armbågar och knän är igenkännbara filmiska motiv, men alla scener är inte en ren återgivning av en enda indonesisk stil. Även knivkampen i Captain America: The Winter Soldier beskrivs bättre som en bredare närkampsscen med filippinskt Kali-inflytande än som ren Pencak Silat.