Ninjutsu

Vad är ninjutsu?

Ninjutsu, även skrivet som shinobi no jutsu eller ninpō, är ett modernt samlingsnamn för färdigheter som i historiska källor förknippas med shinobi: hemliga spanare, budbärare, informatörer och specialister på okonventionell krigföring i det förmoderna Japan. Det fanns sannolikt aldrig någon enhetlig historisk disciplin med en enda fast läroplan.

De historiska källorna nämner bland annat informationsinsamling, resor, förklädnad, terrängspaning, flykt, överlevnad och taktik. Moderna skolor som undervisar i ninjutsu är nutida organisationer för kampkonst. Deras historiska kontinuitet och exakta autenticitet är omdiskuterade.

I populärkulturen framställs ninjan ofta som någon i svart dräkt med magiska krafter. Historiskt sett är den bilden betydligt mindre säker: att förklä sig till civilperson, resenär, munk, köpman eller annan lätt identifierbar person var sannolikt viktigare än en iögonfallande uniform. [Källor: Bansenshūkai, Shōninki, Ninpiden; https://www.bujinkan.com/]

Ursprung och historisk kontext

Spionage och hemlig spaning beskrevs tidigt i Japan. Shōninki kopplar shinobi-aktiviteter till Genpei-kriget och Kenmu-perioden, men sådana avsnitt bevisar inte att ett fullt utvecklat ninjutsu-system redan existerade då.

Utvecklingen av regionala shinobi-metoder förknippas främst med den politiska instabiliteten under senmedeltiden, Nanboku-chō-perioden, Muromachi-perioden och Sengoku-perioden. Kōka i Shiga och Iga i Mie blev senare berömda som områden med lokala krigarfamiljer, allianser och kunskaper om gerilla- och underrättelseverksamhet.

Berättelserna om Daisuke Togakure och Kain Dōshi, Togakure-ryūs ursprung och deras möte ingår i den genealogiska traditionen hos moderna skolor. Här beskrivs de som tradition och anspråk, inte som obestridliga arkeologiska bevis.

Under Edo-perioden utkom handböcker om spaning, förklädnad, observation, hjälpmedel, religiös symbolik och taktik. Viktiga verk är Ninpiden från 1655, Bansenshūkai från 1675 och Shōninki från 1681. [Källor: Shōninki; Bansenshūkai; Ninpiden]

De nio traditionerna inom Bujinkan

Masaaki Hatsumi grundade Bujinkan kring nio ryūha som han enligt organisationen tog emot från Toshitsugu Takamatsu. Bujinkan Budō Taijutsu omfattar tre traditioner som organisationen betecknar som ninjutsu-ryūha – Togakure-ryū, Gyokushin-ryū och Kumogakure-ryū – samt sex traditioner som beskrivs som samuraj-bujutsu. Den historiska autenticiteten och kontinuiteten i dessa anspråk bedöms inte på samma sätt av alla forskare.

Källor och shinobi-kunskap

Historiska handböcker visar att shinobins kunskaper var bredare än strid. De beskriver anpassning till terrängen, resor, förklädnad, observation, signalmetoder, vardagliga yrken och ibland religiösa eller astrologiska ramverk. Det betyder inte att varje shinobi behärskade alla dessa färdigheter.

Bansenshūkai ordnar vissa taktiker symboliskt under naturliga element. Hitsuke beskrivs till exempel som en avledningsmanöver med eld; andra namn syftar på att gömma sig i träd, vatten eller terräng. Sådana termer är historiska kategorier och inte instruktioner för anläggning av bränder, kamouflage eller infiltration.

Onmyōdō, kuji-symbolik och Shugendō påverkade delar av den senare bilden av shinobi. Påståenden om magi, osynlighet, immobilisering eller övermänskliga prestationer hör till folklore, ritual eller populärkultur, inte till beprövad sportteknik.

Jinichi Kawakami och modern rekonstruktion

Jinichi Kawakami nämns i moderna källor som forskare, lärare och tidigare överhuvud för Kōga Ban-familjetraditionen. Hans arbete illustrerar hur dagens ninjutsu samtidigt kan vara kulturarvsforskning, förmedling och rekonstruktion.

Träning i modern ninjutsu

Modern träning varierar mellan olika organisationer. Inom Bujinkan Budō Taijutsu ligger fokus vanligtvis på taijutsu: naturliga rörelser, hållning, balans, avstånd, att bryta fall, rullningar, undvikande, kontrollerade lås och kast. Partnerträning är oftast samarbetsinriktad och undersökande, inte inriktad på poäng eller knockouter.

En lektion kan dessutom innehålla fasta former, strategi, omgivningsmedvetenhet och kontrollerad vapenträning. Bō, hanbō, bokken och annat träningsmaterial används endast under sakkunnig handledning. Innehåll, skyddsutrustning och behörighetskrav varierar mellan olika dōjōer.

Bujinkan har ingen regelbunden tävlingsstruktur som judo, karate eller kickboxning. Målet är vanligtvis teknisk utveckling, självkontroll, kroppsmedvetenhet och undersökning av självförsvar. I denna kontext är ninjutsu därför snarare en kampkonst än en tävlingsidrott.

Historiska källor nämner även konditionsträning, klättring, simning, förklädnad, resor och terrängspaning. Moderna utövare bör inte förväxla sådana ämnen med praktiska instruktioner för hemligt intrång, sabotage eller våld.

Taktik, förklädnad och legend

Historiska ninjutsukällor betonar ofta att inte bli sedd, att samla information och att återvända säkert. Förklädnader som präst, yamabushi, underhållare, köpman, spåman, munk eller skogshuggare förekommer i litteraturen. Den svarta ninja-dräkten är sannolikt främst en senare konstnärlig konvention, delvis påverkad av kabuki och bunraku.

Berättelser om drakar, att gå på vatten, hemliga tunnlar, magiska handtecken och kontroll över elementen är en del av ninjalegenden. Japanska drakar användes visserligen för signaler och meddelanden, men bilden av en människa som flyger som en hängglidare över fiendens territorium hör till fantasins värld.

Kunai var sannolikt främst ett mångsidigt verktyg som liknade en murningsspackel, medan den moderna framställningen ofta visar den som en kastkniv. Inte heller kan en specifik rak ninjatō utan vidare projiceras tillbaka på medeltida ninja.

Ninjutsu i Nederländerna

Ninjutsu introducerades i Nederländerna i början av 1980-talet, under samma period som den internationella ninjahypen växte kraftigt genom filmer och tv. Nederländska utövare reste till Japan och anslöt sig till internationella organisationer kring Masaaki Hatsumi. Ron Sleeswijk nämns i nederländska källor som en tidig pionjär och teknisk handledare inom Bujinkan Brian Dojo-strukturen. [Källa: https://sleeswijk.nl/sps/home.php?page=ninjutsu; https://nl.wikipedia.org/wiki/Bujinkan]

Bujinkan Brian Dojo grundades enligt de angivna källorna 1983 av Brian McCarthy. I november 1987 grundade Ron Sleeswijk Sportschool Sleeswijk i Rotterdam-Kralingen. Där erbjuds enligt skolans egen information Ninjutsu, kenjutsu och konditionsinriktad träning. Aktuella träningstider och anslutna dojoer bör kontrolleras direkt med skolan.

Nämnda nederländska exempel är Bujinkan Dojo Rotterdam, Bujinkan San Shin Dojo i Haag/Rijswijk, Bujinkan Utrecht, Bujinkan Amersfoort, Bujinkan Shinden Dojo i Groningen samt dojoer i regionen Deventer/Zutphen. Listan är illustrativ och varken fullständig eller permanent.

Ron Sleeswijk och stuntarbete

Förutom sin bakgrund inom kampsport nämns Ron Sleeswijk som stuntman, kampkoreograf och stuntkoordinator. De angivna källorna kopplar honom till Stuntteam de Beukelaer och Stunt-Base samt till produktioner som Mindhunters, Zwartboek, Sint, New Kids Turbo och De Slag om de Schelde. [Källa: https://sleeswijk.nl/sps/home.php?page=stuntteam; https://www.imdb.com/name/nm1133251/]

Nederländsk lagstiftning och säker träning

Nederländerna har strikta regler för vissa vapen samt för innehav, transport, import och användning av föremål som kan klassas som vapen. Shuriken, kastpilar, kastknivar och liknande föremål får inte utan vidare betraktas som tillåtna samlarföremål eller träningsmaterial.

Bokken, trästavar, trubbiga träningsknivar och annat träningsmaterial är inte automatiskt undantagna. Den som transporterar material till en dojo använder lämplig förpackning, gör det inte direkt åtkomligt och kontrollerar i förväg de aktuella reglerna hos en officiell nederländsk myndighetskälla, polisen eller en behörig instans. Denna text är allmän information och inte juridisk rådgivning.

Ninjor i film, tv och dokumentärer

Enligt kulturhistoriska översikter hade den moderna ninjaboomen tre stora faser: berättelserna om Sarutobi Sasuke under 1910- och 1920-talen, den japanska vågen av film, manga och tv under 1960-talet samt det internationella genombrottet under 1980-talet. You Only Live Twice (1967), Enter the Ninja (1981), Revenge of the Ninja och produktioner med Sho Kosugi bidrog till den nordamerikanska bilden.

Dokumentärer och program som Ancient Warriors, Unsolved History, Japanology Plus, Ninja Truth, The Search for Historical Ninjutsu och MythBusters erbjuder material för vidare forskning, men rekonstruktioner och underhållningsformat är inte automatiskt historiska bevis.

Ninjor i spel, manga och litteratur

Viktiga videospel är bland annat Sasuke vs. Commander, Ninja Hayate, The Legend of Kage, Ninja Princess, Ganbare Goemon, Saboteur, Shinobi, The Ninja Warriors, Last Ninja, Bad Dudes Vs. DragonNinja, Ninja Gaiden, Dead or Alive och Strider. Teenage Mutant Ninja Turtles och Naruto växte till stora internationella serier.

I litteratur och manga förekommer bland annat Sarutobi Sasuke, Eric Van Lustbaders romaner, Brett Wallace: Ninja Master, Tulku, Young Samurai, Tsuma-wa, Kunoichi, Yin-Yang Code, Ninja Hattori-kun, Kamui Den, Ninja Bugeichō och Brave10. Dessa verk är värdefulla för bildspråkets historia, men är inte historiska handböcker.

Ninja som modernt varumärke och kulturarvsupplevelse

Från 1980-talet blev ninja ett marknadsföringsbegrepp för snabbhet, sekretess, flexibilitet och teknisk skicklighet. Namnet dök upp i reklam, platsannonser, cybersäkerhet, motorcyklar, streetmode och tv-spel. Cyberninja är till exempel en informell metafor för en avancerad cybersäkerhetsspecialist.

Japanska festivaler och sevärdheter som Iga Ueno Ninja Festa, Kōka Ninja Village, Togakushi Ninja Village, Ninja Museum of Igaryu, historiska ninjahus och Edo Wonderland kombinerar kulturarv, uppvisningar och underhållning.

East Java ninja scare 1998 visar den mörka sidan av ninjabilden. Rykten om svarta trollkarlar och hemliga lönnmördare ledde till masshysteri och hundratals dödsfall. Detta hör till den sociala historien om rädsla och föreställningar, inte till Japans shinobiers historia.

Den som vill lära sig ninjutsu bör välja en dojo med erfarna lärare, tydliga säkerhetsregler och en transparent förklaring av den använda traditionen, träningsmålen och materialen. Historiska källor berättar om shinobi, moderna dojoer tränar budō, och filmer och spel gör det till mytologi.

Ninjaer i populärkulturen

Enligt kulturhistoriska översikter genomgick den moderna ninja-boomen tre stora faser: berättelserna om Sarutobi Sasuke under 1910- och 1920-talen, den japanska vågen av film, manga och television under 1960-talet samt det internationella genombrottet under 1980-talet. You Only Live Twice, Enter the Ninja, Revenge of the Ninja och produktioner med Sho Kosugi bidrog till den nordamerikanska bilden.

Därefter blev ninjaer återkommande figurer i filmer, tv, reklam, datorspel, litteratur, manga och cosplay. Kända exempel är Shinobi, Ninja Gaiden, Teenage Mutant Ninja Turtles, Naruto, Ninja Hattori-kun, Young Samurai och Eric Van Lustbaders romaner. Dessa verk är värdefulla för historien om hur ninjaer har framställts, men de är inga tillförlitliga handböcker i historisk ninjutsu.

Dokumentärer och program som Ancient Warriors, Unsolved History, Japanology Plus, Ninja Truth, The Search for Historical Ninjutsu och MythBusters erbjuder material för vidare forskning. Rekonstruktioner och underhållningsformat är inte automatiskt historiska bevis.

Från och med 1980-talet blev ninja också ett marknadsföringsbegrepp för snabbhet, hemlighetsfullhet och teknisk skicklighet. Japanska festivaler och besöksmål som Iga Ueno Ninja Festa, Kōka Ninja Village, Togakushi Ninja Village, Ninja Museum of Igaryu och Edo Wonderland kombinerar kulturarv, uppvisningar och underhållning.

East Java ninja scare 1998 visar den mörka sidan av ninja-bilden. Rykten om svarta trollkarlar och hemliga mördare ledde till masshysteri och hundratals dödsfall. Detta hör till den sociala historien om rädsla och föreställningar, inte till historien om japanska shinobi.