Karate

Karate, även karate-dō (空手道), är en kampsport som utvecklades i det historiska Ryukyu-riket, dagens Okinawa. Den okinawanska traditionen av te, bokstavligen ”hand”, påverkades under århundradena av kinesiska kampsporter och fick senare en ny form på det japanska fastlandet.

Karate är samtidigt en budō, ett system för självförsvar och en tävlingsidrott. Träningens grund består av kihon, kata och kumite. Varje stil lägger tonvikten på olika saker: Shotokan på långa ställningar och linjära tekniker, Gōjū-ryū på hårt och mjukt, Wadō-ryū på undvikande och Kyokushin på fullkontakt och knockdown.

Från Okinawa spreds karate via Japan till Europa, Nord- och Sydamerika, Asien, Oceanien och Afrika. Det fick en plats på den internationella tävlingsarenan och gjorde sin olympiska debut i Tokyo 2020.

Okinawanska rötter: te och tōde

I Okinawa fanns redan en inhemsk kamptradition som kallades te eller tī Från senmedeltiden utvecklades intensiva kontakter med Kina. Handelsmän, immigranter, sändebud och studenter förde med sig kunskap från Fujian och andra delar av Kina. Ur detta utbyte växte traditioner fram som senare beskrevs under namn som tōde och Okinawa-te .

Det finns ingen entydig berättelse om karatens exakta ursprung. Teorier hänvisar till mēkata, kinesiska kampkonster via Kume samt handels- och tributdelegationer, och utvecklingen inom den ryukyuanska samuraj- och ämbetsmannaklassen. Forskare nyanserar påverkan från historiska regler kring vapen.

Regionala traditioner och viktiga mästare

Den tidiga historien sammanfattas ofta i Shuri-te, Naha-te och Tomari-te. Shuri-te och Tomari-te ligger till grund för många Shōrin-ryū- och Shotokantraditioner, medan Naha-te blev en viktig källa för Gōjū-ryū. Kanga Sakugawa, Matsumura Sōkon, Kanryō Higaonna, Chōjun Miyagi och Kanbun Uechi representerar olika länkar i denna utveckling.

Ankō Itosu hjälpte till att introducera karate 1905 i den Okinawanska undervisningen och utvecklade Pinan-kata för nybörjare. Hans elever kom senare att utgöra en stor del av den moderna karatens historia.

Namnet karate-dō och moderniseringen i Japan

Skrivsättet ändrades från 唐手, ”Tang-hand”, till 空手, ”tom hand”. Suffixet dō betyder ”väg” eller ”stig” och betonar att karate inte bara handlar om kampteknik, utan också om personlig utveckling och självkännedom.

Gichin Funakoshi presenterade karate i 1922 i Tokyo. Hans undervisning kom senare att förknippas med Shotokan. Motobu Chōki betonade praktisk tillämpning och kumite. Även Kenwa Mabuni, Chōjun Miyagi, Hironori Ōtsuka och Kanbun Uechi förde Okinawanska traditioner till Japan.

Dräkter, bälten i olika färger och kyū-dan-rangsystemet övertogs från den bredare budōkulturen. Till en början låg tonvikten starkt på kata; senare utvecklade lärare olika former av förberedd och fri kumite.

Filosofi och stilar

Funakoshi betonade ödmjukhet, artighet och självbehärskning. Principen ”karate ni sente nashi”, ofta översatt som ”det finns ingen första attack i karate”, sammanfattar denna defensiva hållning. De fyra japanska huvudströmningarna som nämns i många internationella tävlingssammanhang är Gōjū-ryū, Shitō-ryū, Shōtōkan och Wadō-ryū. Därutöver finns bland annat Shōrin-ryū, Uechi-ryū, Isshin-ryū, Motobu-ryū och Kyokushin.

Okinawa och karatets framväxt

Karatets grund formades på Okinawa genom samspelet mellan te, Okinawa-te och kinesiska kampsporter. Många detaljer bygger på senare traditioner, och alla källor är inte samstämmiga.

Undervisning och systematisering i Japan

Från 1905 undervisades karate i skolor på Okinawa. I 1922 förde Funakoshi konsten till Tokyo. Universitet, dōjō och japanska budōorganisationer spelade därefter en stor roll i spridningen.

Kumite, tävling och fullkontakt

Okinawanska träningsformer omfattade redan partnerövningar och kontrollerade tillämpningar. I Japan utvecklades detta till förberett kumite, fri sparring och formella tävlingar. WKF-kumite använder kontrollerad kontakt och poängräkning, medan Kyokushin och andra fullkontaktorganisationer tillämpar egna knockdownregler.

Global spridning

Efter andra världskriget spreds karate genom japanska lärare, universitet, militära kontakter och lokala pionjärer till alla kontinenter. Från 1965 bidrog JKA-instruktörer som Taiji Kase, Keinosuke Enoeda, Hirokazu Kanazawa och Hiroshi Shirai starkt till spridningen i Europa.

Modern sport

Karate fanns med på programmet vid Tokyo 2020 och hade tidigare funnits med vid ungdoms-OS 2018. Det var inte en del av Paris 2024. Den internationella utvecklingen fortsätter genom världsmästerskap, kontinentala mästerskap och professionella tävlingscirklar.

Karate som budō, självförsvar och sport

Karate kan utövas som traditionell kampsport, självförsvar, fysisk träning eller tävlingsidrott. Den ena skolan fokuserar främst på kata och karaktärsdaning, den andra på WKF-kumite, Kyokushin, kondition eller en kombination av dessa.

Kihon, kata och bunkai

Kihon betyder grund eller fundament. Kata är fasta rörelsemönster där ställningar, riktningar, tekniker och övergångar kombineras. Med bunkai undersöker karatekan hur rörelser kan tillämpas mot en partner.

Kumite och tävlingsformer

Kumite betyder ”händernas möte”. Yakusoku-kumite är överenskommet, jiyū-kumite ger större frihet och shiai-kumite följer tävlingsregler. I WKF-kumite bedöms teknik, timing, avstånd, hållning och kontrollerad kontakt. Inom knockdown- och fullkontaktkarate ligger tyngdpunkten mer på kraft och effekt.

Dōjō kun, kondition och grader

De dōjō kun ger riktlinjer för beteende i träningslokalen och vardagslivet. Kompletterande övningar som hojo undō, makiwara och nigiri game förekommer främst inom okinawanska traditioner. Kyū-graderingssystemet går från elevgrader till dan-grader; färger och examenskrav varierar beroende på stil, skola och organisation.

Från Okinawa till världen

Karate spreds från Okinawa och Japan till nästan alla kontinenter. Japanska lärare, universitetsklubbar, militärer och lokala pionjärer grundade nya dōjōer. I Europa fick framför allt Shotokan, Wadō-ryū, Gōjū-ryū, Shitō-ryū och Kyokushin en bred bas.

Europa, Amerika och Asien

Frankrike, Italien och Storbritannien blev viktiga europeiska centra. I Kanada och USA växte karate genom japansk invandring, militära kontakter, universitet och lokala lärare. I Korea är relationen historiskt känslig på grund av det japanska kolonialstyret, samtidigt som tidiga mästares karat erfarenheter bidrog till influenserna på Tang Soo Do och Taekwondo.

Afrika, Oceanien och populärkulturen

Även i Afrika växte karate, med starka grupper bland annat i Sydafrika och Ghana. I Australien organiserades sporten ytterligare från 1970-talet. Filmer, tv och videospel som The Karate Kid, Cobra Kai och Street Fighter gjorde karate känt över hela världen.

Karate i MMA och på den olympiska scenen

Inom MMA har Lyoto Machida, Bas Rutten, Georges St-Pierre och Stephen Thompson visat hur karatedistans, timing, fotarbete och kontringar kan anpassas till ett bredare kampsportsammanhang. Karate stod på programmet i Tokyo 2020 med kata och kumite som grenar.

Introduktionen i Nederländerna

Den nederländska karatens historia förknippas ofta med Jon Bluming, som efter sin träning i Japan började undervisa i Amsterdam 1961. Hans Kyokushin-inriktning var känd för fysisk hårdhet, disciplin och fullkontakt. Loek Hollander utvecklades till en annan viktig nederländsk Kyokushin-pionjär.

Från pionjärer till organiserad idrott

På sextiotalet fick även Shotokan och Wadō-ryū fotfäste i Nederländerna. Från sjuttio- och åttiotalen ökade behovet av förbund, graderingar, domare, tävlingsregler och utbildningar. KBN blev ett viktigt nationellt organ för breddidrott och tävlingskarate, vid sidan av stilbundna och fullkontaktorganisationer.

Nederländsk tävlingstradition

Nederländerna har under olika perioder fostrat starka karateutövare. Otti Roethof, Ludwig Kotzebue, Guusje van Mourik och Kenneth Leeuwin förknippas med historiska internationella framgångar. Under senare perioder nämns bland andra Ronny Rivano, Anthony Boelbaai och Daniël Sabanovic. Den moderna generationen omfattar bland andra Geoffrey Berens, Lynn Snel och Brian Timmermans.

Karate i Nederländerna i dag

Nederländska dōjō erbjuder karate för barn och ungdomar, vuxna, motionärer, självförsvarsutövare och tävlingsidrottare. Den ena skolan fokuserar främst på kata och budō, den andra på WKF-kumite, Kyokushin, kondition eller parakarate. Den som söker en klubb bör främst titta på lektionsupplägget, kontaktnivån, lärarens utbildning och de egna målen.

Nederländerna och kickboxning

Den nederländska kickboxningens historia har tydliga beröringspunkter med karate. Jan Plas, Peter van den Hemel och Jan van Looyen nämns ofta i berättelser om utbytet mellan Kyokushin, Muay Thai och de tidiga nederländska kickboxningsskolorna.

Etymologi och namnutveckling

Den äldsta termen te betyder ”hand” på okinawanska. Tōde kopplades samman med ”Tang-hand” och syftade på kinesiskt inflytande. Under 1900-talet blev 空手 det vedertagna skrivsättet för ”tom hand”. Med karate-dō betonades dessutom idén om en livsväg och karaktärsdaning.

Kata och kinesiska kopplingar

Vissa Gōjū-ryū-kator har namn som förknippas med tal: Suparinpei med 108, Gojūshiho med 54, Sanseru med 36 och Seipai med 18. Förklaringarna varierar. En direkt koppling till zenbuddhismen är omtvistad och bör presenteras som en tolkning, inte som ett fastställt faktum.

Stilar och karaktär

Shotokan arbetar ofta med långa ställningar och kraftfulla, linjära tekniker. Gōjū-ryū kombinerar hårda och mjuka metoder, andning och cirkulära rörelser. Shitō-ryū har en bred katarepertoar. Wadō-ryū lägger tonvikt på att undvika och tai sabaki. Uechi-ryū bevarar starka kinesiska influenser. Kyokushin är känt för fullkontakt och knockdown.

Kata som stilminne

Kata förmedlar historisk information, men namn, ordningsföljd och utförande skiljer sig åt mellan olika stilar. Pinan eller Heian, Naihanchi eller Tekki, Kusanku eller Kankū, Seisan, Sanchin, Seipai och Suparinpei kan därför anta olika former i olika traditioner.

Rang, grader och tävlingsorganisationer

Det kyū-systemet sträcker sig från elevgrader till dangrader. Graderingar kan innehålla kihon, kata, bunkai, självförsvar, tameshiwari och kumite. Kraven varierar beroende på stil, skola och organisation.

WKF anordnar internationella kata- och kumitetävlingar. WUKF erbjuder ett internationellt förbund där flera stilar och federationer kan delta. Fullkontaktorganisationer som Kyokushin använder egna regler för knockdown och fullkontakt. organiseert internationale kata- en kumitecompetities. De WUKF biedt een internationaal verband waarin meerdere stijlen en federaties kunnen deelnemen. Full-contactorganisaties zoals Kyokushin gebruiken eigen regels voor knockdown en impact.

Filosofi och dōjō kun

Kärnan i karate-dō ligger inte bara i att vinna, utan i disciplin, ödmjukhet, mod, respekt och självbehärskning. Dōjō kun omsätter dessa värderingar i riktlinjer för träningen och vardagen.

Funakoshi kopplade karate till ett klart sinne, öppenhet för kritik och återhållsamhet utanför träningslokalen. Utövaren lär sig att utveckla styrka utan att använda den i onödan.

Karate i film, tv och spel

Karates globala popularitet förstärktes av The Karate Kid, Cobra Kai, kampsportsfilmer och datorspel. Street Fighter gjorde karategestalter kända för en stor arkadpublik. The Matrix använde kenpo-karate som en del av Neos fiktiva stridsträning. Sådana produktioner ökar synligheten, men blandar ofta ihop karate med kung fu, taekwondo och andra asiatiska kampsporter i populärkulturen.

Kända filmstjärnor och stilar

Skådespelare och stuntpersoner kopplas i källor till olika stilar, däribland Kyokushin, Shitō-ryū, Gōjū-ryū, Shotokan, Shōrin-ryū och Shindō jinen-ryū. Bruce Lee, Chuck Norris, Jackie Chan, Sammo Hung och Jet Li kommer från olika kampsportstraditioner och bör därför inte automatiskt beskrivas som karateutövare.

Varför karate är mer än teknik

Karate utvecklar kroppskontroll, timing, avståndsbedömning, kondition och mental motståndskraft. I traditionella skolor kopplas dessa färdigheter till karaktärsdaning; i tävlingsskolor omsätts de i taktik, snabbhet och beslutsfattande under press.

Betydelsen av en teknik beror på sammanhanget. En rörelse i kata kan dölja en blockering, ett slag, ett lås, ett kast eller en princip för förflyttning. Därför utgör bunkai en bro mellan formen och den praktiska tillämpningen.